som jag skriver här men idag måstejag få skriva av mig. Inte ofta jag är ledsen heller. Idag har mitt hjärta brustit i bitar känns det som. Spelar ingen roll hur mycket jag ställer upp så har jag inget som helst värde. Mitt hjärta,  mina ögon och min själ gråter. Nu är det dags att sätta ner foten, sätta en gräns.

Att behöva bli helt förtvivlad, se andra gråta och vara rädd och olycklig. Förstår inte vad man själv får ut av detta. Varför gör man så? Saknas det empati?

Hur som helst. Nu är det stopp från min sida. Nu får andra ta vid. Jag drar mig tillbaka, jag har gjort mitt!!

Hörs da//Carina